Om oss

Elisabeth
Cellist, filosof – och cellist igen

För mig har cellon alltid varit det nav som livet kretsat kring. Ibland i ganska vida banor, men ändå, den har funnits där. Det började någon gång i tonåren med att jag kånkade min bästis instrument och satt och lyssnade på hennes lektioner i musikskolan. Själv spelade jag piano, och mamma fick muta mig med Coco för att jag skulle öva. Så lånade jag cellon över en helg – och lärde mig spela hjälpligt på egen hand. Meddelade mor och musikskola att jag ville byta instrument och fick egna lektioner att gå på. Ingen Coco har någonsin behövts som muta, utom möjligen för att få mig att spela lite mindre.

Några år och en besvärlig skada senare fick jag lägga cellon på hyllan – eller ställa den garderoben snarare. Det fick bli studier i filosofi i stället, ett område som engagerade mig nästan lika mycket som musiken. Det blev många år på filosofiska institutionen på Stockholms universitet, både som doktorand och som lärare.

Men till slut ville cellon inte vara instängd längre. Jag återupptog mina cellostudier, slutade på universitetet och blev cellist till sist. Nu arbetar jag mest som pedagog, särskilt för vuxna, men också som frilans.

Filosofin finns kvar – det är svårt att sluta vara filosof om man en gång börjat – och det finns mycket där som jag vill dela med mig av. Den tanketradition som försokratikerna, Platon, Aristoteles, Heidegger, Beauvoir och Hanna Arendt ingår i är så rik; vi måste vårda den och hämta näring där så att vi blir människor med djupa rötter.

Erling Bløndal-Bengtson, nestor inom cellovärlden, sade en gång till mig när han fick veta att jag var filosof: “Det är bra, bara du inte spelar som en sådan.” Jag har tänkt mycket på de orden. Till en början gav jag honom rätt – förstås. Han är ju ändå nestor. Men efterhand har jag kommit att se annorlunda på det. Att vara filosof innebär för mig att försöka analysera problem, se saker från olika håll och vara passionerad när det gäller att nå fram till en bra tolkning som håller måttet. Det är väl ett förhållningssätt som i allra högsta grad passar en cellist!

 

Pelle
Violinist, riksspelman och pedagog
Jag är van att röra mig ganska fritt bland olika genrer i det musikaliska landskapet och känner mig hemma såväl i den klassiska traditionen som i gränsöverskridande folkmusik. Undervisning på alla nivåer roar mig väldigt mycket.

Jag började som man skulle på den tiden med blockflöjt i ett år i kommunala musikskolan i Falun (fick gå om ett extra år för jag var inte riktigt fullärd antar jag:) innan jag fick börja på fiol, som mor och far valde åt mig. Det blev orkester och spelmanslag i musikskolan efter något år och då blev allt väldigt roligt.

Jag har som folkmusiker från början haft många fina dalaspelmän och kvinnor som förebilder. Senare kom andra influenser med klassiska musikutbildningar som konservatoriet i Falun och Musikhögskolan i Stockholm, musiklivet i storstan. och folkmusik från världens hörn. Att spela med Amerikanska folkmusiker i Boston var kul… De fick också en hel del undervisning i svensk folkmusik på köpet.

En av min passioner är att spela stråkkvartett. en annan att komponera och arrangera musik och improvisera stämmor.